- Slåtterängen
- Slåtterhistorik
- Lie och orv
- Slipning och bryning
- Ängsskötsel
- Skapa ängar
- Slåttergille
- Mer att läsa
Bärgning
Höbärgningen i Älmhestra gick under hela perioden till på traditionellt västgötskt vis, vilket utförligt beskrivits av John Granlund.
Enligt förre markägaren Gunnar Johansson hade stackarna sina bestämda platser i terrängen. Stenar var utlagda varpå man inför höbärgningen lade ett golv av slanor, som stått i regnskydd under en gran. På dessa slanor lades höfången, kämlorna, två och två på höjden i sju lager, men korsvis så att de låste varandra. Överst lades ett ensamt fång. Under stacken låg en stake, sloe, vid vilken höet surrades fast med ett långt rep, höjoling. Stacken kördes hem med en s.k. håvekärra. Denna vältes mot stacken, som rullades i kärran varefter denna restes på rätt köl.
Detta sätt att köra in hö var arbetskrävande men förhindrade spill av ett ofta kortvuxet ängshö. Stäckerivan var det redskap som användes vid höbärgningen. En högaffel skulle varit oduglig. ”Det hade varit som att äta soppa med syl”, som en bonde uttryckte det.
Förfaringssätt vid bärgningen medförde att stackarna blev ungefär lika stora. Gunnar Johansson uppskattar att en stack vägde ungefär 100 kilo. Från Sandhem, en liknande skogsbygd några mil åt nordost, anger Palmstierna (1825) att en stack väger omkring 12 lispund (= 102 kg). Brun (1788) beräknar att hölasset i Od i centrala Västergötland väger mellan 10 och 12 lispund. Medelproduktionen i Älmhestra uppgick alltså under slutet av 1800-talet till ca 12 ton hö. Detta kan jämföras med uppgifter ovan från 1709. Om den kronoparm som där används motsvarade 5,65 m³ hö, och vägt ca 400 kilo, producerades då ungefär 6,6 ton hö på gården.
Modern höbärgning med traktor är rationellare för att få bort det slagna höet. Underhållning gör arbetet extra lätt.