Toppbild för ängsslåttersidan

Slåtter i Tränghult 1840

Olof i Tränghult skrev en noggrann dagbok som trettonåring. Med hjälp av den kan man få en god inblick i vardagen på en bondgård i mitten av 1800-talet. Detta finns om ängarna.

Ängarnas uppgift var att producera hö, så att kreaturen kunde födas över vintern. På ett hektar ängsmark fick man i regel omkring 500 kilo hö. En ko åt upp ungefär 800 kg hö under vinterhalvåret.

I slutet av april och början av maj röjdes ängarna. Fjolårslöv och nedblåsta grenar räfsades ihop och lades i högar i stenrösen och eldades upp. Det var viktigt att få undan kvistar och grenar, som annars skulle ligga i vägen för lien när man slog. Lövet räfsades inte så noga. Man nöjde sig med att samla upp där det låg tjockt att det skulle kväva gräsväxten om det fick ligga kvar. Oftast arbetade familjen i Tränghult ensam med röjningen men ibland tog man hjälp av grannar. Man hade s.k. röjehjälp.

Slåttern började i mitten av juli och höll på ungefär en månad. Ibland längre, ibland kortare beroende på vädret. När man var färdig firade man med att äta slåttergröt.

Olof fick naturligtvis hjälpa sin far med att slå med lie. Enligt dagboken hade man dessutom anställt en slåtterkarl, "Dreftes son, Per". En del år hjälpte några grannar och släktingar till en dag under slåttern. T.ex. skriver Olof den 21 juli 1841: "Vi slogo Utängen, dertill voro vi Farbror Olof i Ekås, Skogen & SkogaPär, jag, mor, Marja till att slå & Britta & Braskes Hustru till att raka." Lägg märke till att även kvinnor kunde använda lie.

För att hålla liarna vassa slipades de på slipsten. I Tränghult fanns en slipsten som drogs med vattenhjul. Troligen hade man också en sten som vevades för hand eftersom det sommartid inte alltid fanns tillräckligt med vatten i bäcken.

Ibland behövde lien vässas mitt under arbetet i ängen, t.ex. när man huggit i sten. Då användes en brynesten som kallades "sänna". Denna doppades i vatten som förvarades i en "brynebötta". Varje slåtterkarl hade med sig en liesticka av trä, oftast sjödränkt ek, som man strök lien med då och då för att behålla skärpan. Liestickan, som oftast var gjord av sjödränkt ek, gneds in med fett, t.ex. från en fläsksvål. Som slipmedel på stickan användes pulvriserad sandsten förvarad i ett sandhorn.

Det avslagna gräset räfsades och lades i 10–15 cm tjocka "breschler" på ställen där sol och vind kom åt bra. Då och då vändes gräset för att det skulle torka. Om man väntade regn lade man gräset i små stackar, kuvar, som spreds ut igen när det blev bra väder. När höet var halvtorrt "stäcktes" det, dvs lades i stackar. Där stacken skulle ligga lades först en stake som kallades "sloe". Tvärs över sloen placerades lövruskor att lägga höet på. Höet bars till stacken med hjälp av en "stäckeriva". Av ca 15 fång hö blev det en stack.
Höstackarna kördes in med oxe och "håvekärra". Först måste stacken bindas med ett lång rep, "höjoling". Kärran vältes på sidan mot stacken. Sedan rullades stacken i kärran, som samtidigt lyftes på rätt köl igen. Därefter kunde man spänna för oxen och köra hem till ladan.

 

Lien slipas.

Innan man gick ut på ängen skulle liarna slipas. Slipstenen kunde dras av ett vattenhjul, eller som här för hand. Ill. ur "Olof i Tränghult", Gösta Svensson.

Lövtäkt

Även trädens årstillväxt togs tillvara genom lövtäkt. De hamlade träden utgjorde ett karaktäristiskt och vackert inslag i den gamla gårdsmiljön. Ill. ur "Olof i Tränghult", Gösta Svensson.

Annons

Boken om Olof i Tränghult kan du köpa på MelicaMedias nätbutik.