Jag undrar ibland om inte ängen – … slåtterängen i gammalt svenskt bondeland – är något av det vackraste, märkligaste och mest sinnrika av allt som vi människor hann skapa medan vi ännu vårdade jorden på dess egna villkor, så som den borde vårdas om livet skall kunna gå vidare.
Peter Nilsson i Hem till Jorden. 1994.
Slåttermarkerna täckte för ett par hundra år sedan en stor del av landskapet, uppskattningsvis 15-20%. I dag finns i bästa fall en promille kvar. Denna spillra har, precis som gravhögar, kyrkor och gamla jordbruksredskap, ett stort kulturhistoriskt värde. Tyvärr har man ofta glömt bort det kulturhistoriska värdet i landskapet, när man försökt rädda delar av den gamla allmogekulturen. Det som trots allt finns kvar av slåttermarker kan ge oss en liten glimt av vad som en gång funnits. Ängarna bidrar till att hålla liv i konsten att slå med lie. Ännu finns inget redskap som överträffar lien när det gäller slå i steniga och tuviga marker, åtminstone inte om syftet är att bevara floran.
Slåtter har förekommit i åtminstone 3000 år och omtalas både i Ordspråksboken och Amos i Gamla Testamentet. I Sverige finns ett fynd av räfsa från 200-talet. Man hade knappast användning av räfsa om det inte fanns lie. Så vi har troligen en tvåtusenårig slåttertradition i landet. Det vore illa om den skulle upphöra i våra dagar.
Slåttermarken har mycket gemensamt med betesmarken när det gäller växt och djurliv, men lie och mule påverkar växtligheten på delvis olika sätt.
Lien gör ingen åtskillnad mellan olika arter utan kapar alla växter på samma höjd, medan ett betande djur väljer det smakliga och ratar det det osmakliga under förutsättning att det inte är brist på bete.
Vid slåtter utmagras marken i högre grad än vid bete. En stor del av det djuren äter återförs till betesmarken genom urin och spillning.
Trampkänsliga arter har lättare att överleva i en slåttermark. I betesmark kan de i bästa fall överleva på refuger där djuren av olika anledningar inte kan trampa, t ex nära stenar och träd.
Det finns även andra skillnader mellan äng och betesmark som är svårare att tolka. En rad kalkgynnade växter, exempelvis darrgräs och vildlin, kan växa i slåttermarker i kalkfattiga trakter. Det verkar som slåtterbruket ersätter kalken. En del nordliga arter, exempelvis ormrot och smörbollar, har tack vare slåttern kunnat sprida sig söderut. Nu när bara en lite spillra av ängarna finns kvar, har de blivit sällsynta även om de kan leva kvar en tid i svagt betade marker.
Sammantaget har slåttermarkerna värden som ökar den biologiska mångfalden, bevarar en intressant kulturhistoria och rymmer dessutom stora skönhetsvärden.
Att ängarna är väl rotade i vårt kulturella arv märktes extra under Linnéåret då många historiska kopplingar gjordes. Här besöker Linnélärjungen xxx slåttern i Vråna, Alingsås.