Svinroten
Svinroten hör till våra mest slåttergynnade växter. I friska till något fuktiga, ej alltför näringsfattiga ängar förekommer stora sammanhängande bestånd. Väl etablerad kan svinroten breda ut sig genom vegetativ förökning.
Blomningen börjar vanligen i slutet av maj och pågår två tre veckor. Växten hinner samla tillräckligt med näring före slåttern, om denna äger rum vid traditionell tidpunkt, dvs. tidigast i mitten av juli. För betesdjuren är svinroten mycket begärlig. De kan vid tidig betessläppning på kort tid utplåna ett bestånd. Det finns dock en numera sällan observerad höstblommande form med mycket små och smala blad, som växer i magra betesmarker.
Även i torkat skick var svinroten uppskattad av husdjuren. Blev något kreatur sjukt och miste aptiten, var det ofta bara hö av detta slag som dög. Den västgötske folklivsforskaren Linnar Linnarsson (1960:90) berättar om en ko som ”var så dålig att hon inte ens förmådde äta gott blackehö”.
Som en god och rikligt förekommande foderväxt har svinroten varit välkänd bland allmogen och har haft många dialektala namn, som i vissa fall lever kvar än idag. I södra Östergötland, där ängsbruket levt kvar i sen tid, används namnen blafor och blagräs. Det senare även upptecknat från Småland (Vide 1966:32). Från Halland uppger Sandklef (1937) blaamarkshö, blaahö och blackehö. I sydvästra Västergötland och norra Halland används namnet bjälke fortfarande av äldre bönder. ”… i fars och mors tid fanns det bara bjälkehö” (Olsson 1945:87). I sydligaste Västergötland sägs ännu schinabla (svinblad). Vide (1966:293) tar upp samma namn, svinbla och sjinabla, från Halland och Småland. Även kornfibla och kornblomma uppges från Småland (Vide 1966:152). Från Dalsland har Henriksson (1923) noterat bläcke. Samma namn har brukats i sen tid i Risveden i nordvästra Västergötland. Namnet kan ibland användas även på andra bredbladiga växter.
Gamla namn
I äldre litteratur förekommer ytterligare några dialektnamn på svinrot: Svinblomster från Bohuslän (Kalm 1746:89), lammtungor från Gotland (Wahlenberg 1806), ringormarört (Linné 1751:153) och ringormarot (Linné 1755:nr 685) från Skåne. Wahlberg (1835) anger bladvallshö utan provinsangivelse. Fries (1864:242) omtalar bjuggfibla såsom tillhörande folkspråket. ”Kallas allm. Swinrot”, skriver Samzelius (1758:108) i sin närkesflora, men kallar själv växten swin-skarr. Holmberger (1780) anger somilla, vanligen en folklig benämning på brudbröd.
Som medicinalväxt har svinroten kallats giftroot och swensk ormerot (Franck 1638, 1659), ormedöda och ormemörda (Rudbeck 1685:104), swensk scorsonerroot (Bromelius 1694:104).
En värdefull växt
Svinrotens rötter var inte enbart en förda för svin. Enligt Liljeblad (1816:438) är rötterna ”födande och hälsosamma, kunna ätas som Sparis, äfven kokas i soppor. Ber. som nödbrödsämne”. Dessutom ansågs svinroten vara blodrenande (Hoffberg 1768).
Bönderna betraktade svinroten som en bra ängsväxt, även om torkningen tog längre tid än för de flesta andra arter och bladen lätt fragmenterades när de hanterades i torkat skick. En annan nackdel var att denna växt, som namnet antyder, var mycket begärlig för svin. Om oringade svin av misstag kom in på inägorna kunde de på kort tid rota upp svinrotängarna. När Linné (1747:32) besökte Kinnekulle 1746 observerade han "huru swinen, då de fingo tilfälle, at komma in i storängen, flitigt upsökte desse rötter, och derföre borade djupt nid i jorden". Under sin skånska resa gjorde han en liknande observation på Tunbyholm väster om Simrishamn: "Scorzonera wäxte mycket i ängarne, men jag såg aldrig någon äng, der denna ymnigt wäxte, som icke i lika proportion war af swin upgrafwen, hwikas smakeligaste mat dennas rötter äro; är alltså ingen förmon för Landtmannen at hafwa denna wäxt i sina ängar, om han eljest wil hålla swin" (Linné 1751).
Från Halland skriver Sandklef (1954): "Bäst ansågs det bredbladiga, örtrika hö som växte på feta lerjordar. Det kallades bladhö eller blackehö, och ängen där det växte bladmark."
Från norra Halland och angränsande delar av Västergötland finns upptecknat följande rim, som tillskrivs en talande oxe (Klintberg 1974:286):
Får jag blackehö att äta och lervatten att dricka
ska jag dra så jorden ska spricka.
Rimmet finns även i varianter med bjälkehö och bladhö.
Förutom svinrotens foderkvalitéer uppskattades även att den var lättslagen. ”En kan slå den med baken (eggens motsatta sida) på lien", kunde man ibland säga som en skämtsam överdrift.
August Lyttkens (1904:109) har upptecknat följande om slåtter av svinrot:
"I södra Halland säges allmänt såsom ordlek af slåtterfolket vid slåtter af naturlig äng: 'Här är inte noga, att man (med lien) följer marken (uttalas märken), man bara hågsar, att man (med lien) alla Blader märker', hvarmed afses rotbladen av Scorzonera humilis (och äfven Arnica montana)."
Förr hade troligen svinroten, på grund av sin massförekomst, en viss betydelse för biodlingen. Enligt Linnélärjungen Claes Bjerkander (1774) är denna art en av de växter som bina besöker "aldramäst".
En annan Linnélärjunge, Johan Abraham Gyllenhaal (1775:27), omtalar från sin resa till Visingsö en udda användning av svinrot i åkerbruket: "Dær leran ær för styf och steril påföres barr, måssa, swinrots-torf och annat rask som både göder och gör henne mörare."
De svinrotsängar, som ännu finns kvar, utgör i bästa fall någon enstaka promille av den areal, som fanns för ett par hundra år sedan. Den kanske finaste ängen i sitt slag är belägen i Ödenäs mellan Alingsås och Borås. Den har närmare beskrivits i boken Ängar (Ekstam m.fl. 1988:20)
Följeslagare
I svinrotängarna påträffas ofta en rad andra slåttergynnade växter. (Carlsson & Gustafsson 1983:94). Ängsskallran saknas sällan. Slåttergubben förekommer ofta på kalkfattiga ängar, vanligast i sydvästra Sverige. Ormroten, som är vanlig i norr, påträffas bara i ängar eller före detta ängar i södra delen av landet. Åtskilliga kalkgynnade växter, exempelvis vildlin och darrgräs, kan i hävdade ängar förekomma på kalkfattig mark. De mest exklusiva följeslagarna till svinroten är späd ögontröst och tidig fältgentiana. Dessa är anpassade till slåttern och hinner sätta frön före slåttern, om denna sker vid traditionell tidpunkt, från mitten av juli till början av augusti.
Det vore inte förvånande om en förr så vanlig och värdefull växt som svinrot lämnat spår bland våra ortnamn. Kanske innehåller förleden i gårdsnamnet Bjälkared i Skölvene socken det västgötska växtnamnet bjälke, stället för det fornsvenska mansnamnet Biärke, vilket är den tolkning som Kungl. Ortnamnskommittén (1911:184) ger. I så fall är Bjälkared en parallell till t.ex. Fivlered och Venared, vari växtnamnen fibbla och ven ingår.
Citerad litteratur
Bjerkander, C. 1774: Biens flora eller undervisning, i naturlig ordning författad, om de träd och örter, af hvilka bien hämta honung och vax. Kungl. Vet.akad. Handl. 34 (1774).
Bromelius, O. 1694: Chloris Gothica, seu catalogus stirpium circa Gothoburgum nascentium. Gothoburgensis.
Carlsson, Å. & Gustafsson, L.-Å. 1983: Svinroten som slåtterängsväxt. Svensk Bot. Tidskr. 77: 93-104.
Ekstam, U., Aronsson, M. & Forshed, N. 1988: Ängar. Stockholm.
Franck, J. 1638: Speculum botonicum. Upsaliae
Franck, J. 1659: Speculum botanicum renovatum. Upsaliae.
Fries, E. 1864: Botaniska utflygter. Del 3. Uppsala.
Gyllenhaal, J.A. 1775: Resa till Visingsö 1775. Handskrift utg. av Sven Kilander 1991. Jönköping.
Henriksson, J. 1923: Vartill våra växter duga. Stockholm.
Hoffberg, C.F. 1768: Anwisning til naturens kännedom.
Klintberg, B. af 1974: När djuren kunde tala. – Ur: Sista lasset in. Studier tillägnade Albert Eskeröd 9 maj 1974.
Kungl. Ortnamnskommittén 1911: Ortnamnen i Älvsborgs län. Del VI. Gäsene härad.
Liljeblad, S. 1816: Utkast till en svensk flora eller avhandling om svenska växternas väsendteliga kännetecken och nytta. 2 uppl. Upsala.
Linnarsson, L. 1960: Risveden Kulturbilder från västsvensk skogsbygd. Skara.
Linné, C. von 1747: Wästgöta-resa ... förrättad åhr 1746. Stockholm.
Linné, C. von 1751: Skånska resa ... förrättad år 1746. Stockholm.
Linné, C. von 1755: Flora Suecica. 2 uppl. Stockholm.
Lyttkens, A. 1904: Svenska växtnamn. Häftet 1. Stockholm.
Rudbeck, Olof d. ä. 1685: Hortus botanicus. Upsalae.
Sandklef, A. 1937: Om lanthushållningen i Halland före medio av 1800-talet. – Ur: L. Andersson & A. Sandklef, Mellersta Hallands lantbruksklubb 1876-1936.
Sandklef, A. 1954: Hallands bönder.– Ur: Hallands historia. Halmstad.
Samzelius, A. 1758: Flora Nericiensis. Handskrift utg. av Sven Junell 1971. Göteborg.
Wahlberg, P.F. 1835: Anvisning till svenska foderväxternas kännedom. Stockholm.
Wahlenberg, G. 1806: Utkast till Gottlands flora. Afd. 2. Kungl. Vet.akad. Handl. 27 (1806). Stockholm.
Vide, S.-B. 1966: Sydsvenska växtnamn. Lund.
Svinroten är en fibbla med kraftig bladrosett som ger god näring.
