Flâtängen
Flåtängen gav rik skörd då den gödslades av dränering från gödselstacken.
Flåtängen” (uttalas flôtänga) var en äng, som låg vid ladugården och översilades av gödselvatten från gödselstacken. Flottängar fanns vid de flesta gårdar. Enligt Karl Eriksson (f. 1874), bonde på Svältorna, placerade man ladugården så, att det nedom gödselstacken skulle bli en bra flottäng. Man försökte leda gödselvattnet så att det bevattnade så stor yta som möjligt. Flottängen producerade drygt tio procent av den totala höskörden under första hälften av perioden. Under andra hälften är skördarna något mindre, kanske beroende på en mindre uppodling, Flåtängsvännet. Återväxten var god men betades inte av kreaturen. I den mån man slog håv, var det oftast på flottängen. Av betydelse för flottängens produktion var det faktum att man använde granris som strö till djuren. Till skillnad från torv, som började användas 1908, sög inte granriset till sig urin, utan denna kunde till stor del rinna ut på flottängen.
Ett belysande exempel på flottängarnas höga produktion kan ges från Ammarp i Toarp tre mil väster om Älmhestra. Bonden Olof Andersson antecknar 1871, ett år med normal höskörd, att den 3/5 tunnland stora flottängen avkastar 13,5 stackar. Detta kan omräknas till mellan fyra och fem ton/ha eller nästan tio gånger mer än vad en ordinär naturlig äng producerar.
