Orvtyper

Lien och orvet är en utveckling av skäran med sitt skaft. Först användes liar vid höskörden men från 1600-talet blev lien huvudredskapet vid sädesskörden.

I början av en teknikutveckling prövas många varianter, och dessa har levt kvar så länge produktionen var lokal. Till skillnad från lien, vars tillverkning tidigt koncentrerades till större bruk var orvet något som i mycket tillverkades på varje gård. Eftersom materialet var lätt tillgängligt i närmaste skogsdunge och lätt att bearbeta kunde nästan vem som helst tillverka ett. Och då orvet helst ska vara måttbeställt för att ge ett behagligt arbete var de svåra att hantera för en kringresande försäljare.

Förutom tycke och smak, som naturligtvis präglas av traditionen påverkas orvets utseende av slåttermarkens egenskaper. En stenig hage kräver ett mer lättmanövrerat orv än en starrmyr.

Ursprungliga orv utan knaggar kan hittas i Tornedalen och i Finland medan det i övrigt i Sverige bara använts orv med en eller två knaggar. Orven med en knagg kan ses som en övergångsform. Moderna orv, som plåtorven som säljs i järnaffären, har två knaggar, typ 9. Stjärtorvet av typ 7 antas vara den första utvecklingen av tvåknaggade orv och har varit mycket utbredd och förekomer i Norge, Danmark och Island. Den svenska utbredning är störst i på gränsen till Norge och orvtypen kallas också norskorv.

Orven på kartan nedanför

Enknaggade halvkorta eller halvlånga orv:

1 med ändkrok
2 ändkrok med knoppformig avslutning
3 skarvorv med tillskarvad ändkrok
4 skarvorv med intappad ändkrycka
5 skarvorv med påträdd ändkrycka
6 hålorv med handtagshål i stället för ändkrok

Stjärtorv

7 med ändknagg i grenform
8 ofullgånget eller kapat stjärtorv med två knaggar infällda på olika sidor av orvet

Enkelriktat dubbelknaggade orv

9 dubbelknaggat orv