- Slåtterängen
- Slåtterhistorik
- Lie och orv
- Slipning och bryning
- Ängsskötsel
- Skapa ängar
- Slåttergille
- Mer att läsa
Räfsning
– att ta hand om vad andra lämnar efter sig.
Att räfsa ihop det avskurna är en nog så grannlaga uppgift. Förr var det viktigt att samla ihop så många strån som möjligt till vinterfoder åt djuren. Nu gäller det att ta bort så mycket näring som möjligt från ängen.
När man räfsar ska man dra långa drag. Först med handen som håller högst upp på räfsan och med den andra handen löst glidande. Sedan drar man med nedre handen och låter den övre glida. För att inte slita på händerna ska skaftet vara glatt. Förr gned man in det med fårtalg. Det går bra att byta sida vid räfsningen för att variera belastningen på kroppen.
Om den gått med lien skött sig ligger gräset i fina skårakammar. Ligger dessa soligt och torrt till kan de torka på plats och vändas där. Hö som ligger skuggigt får flyttas till soligare platser, så kallade bréer. Där breds höet ut och vänds några gånger. Vid gynnsam väderlek kan ängshöet vara torrt efter några dagar. Frodigt vallhö torkar långsammare.
En instruktiv film på Youtube om räfsning
Några olika typer av räfsor har ställts upp till vila efter fullgjort arbete.
Nedan visas utbredningen av olika räfstyper enligt Sigurd Erixon. Den helskaftade räfsan anses vara älst och det finns fynd från 250 år f.kr. i Halland. Som synes på bilderna ovan är räfsan med kluvet skaft vanligast i Sandhult, Alingsås kommun.
Källa:
Atlas
En klassisk räfsa. Skaftet är långt så man kan göra långa drag. Räfsan är bara målad på de delar man inte ska hålla i.
Huvudet på en träräfsa. Piggarna gick ofta av och ett lager reservpiggar var nödvändigt. Den trasiga piggen slogs ut bakvägen och en ny sattes in. Att tillverka räfspinnar var något man gjorde när man inte hade något annat att göra och de kallas på jämtska för göralauspinn.